Redan i juli 2012 fick jag komma till Dr Hani Hattar smärtkliniken här i Västervik (tack vare ett återbud). Efter en noggrann undersökning var han övertygad om att jag hade kroniskt kompartmentsyndrom (KKS) (aktivitetsrelaterad smärta i underbenet som avtar efter aktiviteten tyder på kroniskt kompartmentsyndrom) i vaderna på grund av att jag är mycket överrörlig. Av den anledningen skickade han mig vidare till ortoped då man med ett relativt enkelt ingrepp kan åtgärda problemet.
På smärtkliniken fick jag även prova Cymbalta som smärtlindring men den hade ingen som helst effekt. Även Citodon skrevs ut men då jag fick andningssvårigheter och gallkramp var det bara att sluta med eländet.
Väl hos ortopeden fick jag höra att man inte kan få KKS bara sådär, utan att det är en idrottsskada. Ortopeden lyssnade inte på mig när jag sa att Dr Hattar sagt att det berodde på att jag felbelastat under många år på grund av överrörligheten. Istället beställde han magnetröntgen (MR) av hela min kotpelare. Detta då jag 2002 opererats för diskbråck i ländryggen och ortopeden (som opererade mig för diskbråcket) misstänkte att mina nuvarande smärtor kunde komma från ryggen (fast jag inte alls hade ont där).
MR gjordes och man tittade efter spinal stenos, MS, kotkompressioner, tumörer och diskbråck. Det enda man kunde se var lätt artros vilket var helt naturligt med tanke på min ålder. Alltså skickades jag tillbaka till smärtkliniken.
Väl tillbaka där fick jag tillsammans med sjukgymnast prova akupunktur, tens-apparat och varma bad på rehab. Ingen effekt nu heller. Baden gav bara smärtlindring så länge jag låg i poolen och flöt. När jag skulle träna benen i poolen fick jag ont och efter baden skulle jag gå tillbaka till parkeringen och så var det kört igen. Vid det här laget hade även mitt känselbortfall i fötterna blivit sämre och det var obehagligt att gå barfota.
När hösten kom började jag få en brännande känsla på händer och underarmar (ingen värk). Ingen förstod varför allt börjat med muskelvärk och att de neurologiska symtomen kom först senare. Jag fortsatte med baden fram till jul men sen orkade jag inte mer. Smärtläkaren ansåg sig inte kunna göra mer utan skickade remiss till neurologen. Jag ansågs vara en "gåta"...
Tilläggas kan att jag under hela den här tiden mest sovit och haft ont. Smärta tar mycket energi som ni säkert vet. Bara att diska gör att jag fortfarande behöver vila en stund efteråt. Mitt sociala liv har ofta fått stå tillbaka men tack och lov har jag äkta vänner som visat stor respekt och omtanke hela tiden.
Fortsättning följer...
Oavsett om diagnosen du får är allvarlig eller inte så skapar det en känsla av ensamhet och vilsenhet när den är ovanlig/sällsynt. Här berättar jag om hur allt började, hur min resa inom vården mm sett ut och hur allt fortlöper... Den ensamma måsen på bilden får symbolisera hur ensamma vi kan känna oss... och den uppgående solen visar att det alltid finns en sol bakom moln och mörker ♥
Hej. Tur att du fått komma till smärtkliniken, Hattar är så bra och förstående, sen om han kan göra något mot smärtan är ju inte säkert, det bästa för mig har varit blockader, men dom håller ju bara i sig en dag. Håll ut och kräv att du ska få hjälp, det är en skyldighet från samhället, vi har rätt att få smärtlindrig.Hälaningar fammo
SvaraRaderaLever med kronisk smärta i snart halva livet, drygt 15 år och har funnit det helt omöjligt att få någon hjälp. Förutom det initiala operationerna som inte gick väl.
SvaraRaderaLäser så många lovord om Hattar och nog för att han verkar trevlig privat de gånger vi mötts men otaliga remisser osv genom åren har bara slängts.
Det är lite så regionerna hanterar vårdgarantin. Att begära kallelse från ny instans vilket förlänger kötiden med 6-9månader.
Eller snart 10 år i mitt fall. Inte lär jag andas den dagen någon tar min smärta på allvar.